När tekniken säger ifrån

Skulle skicka in en ansökan med deadline 1 maj. Tänkte bara lägga nån snabb liten halvtimme på att plutta in all text i formulären och ladda upp filer osv där på röda första maj, med ungen hängandes i hasorna. Men eftersom jag alltid har så sjukt många filer och program öppna på datorn, eftersom jag alltid har så många parallella trådar som jag jobbar med samtidigt, och då inte orkar starta om allt varje dag (för då glömmer jag ju nåt av allt det viktiga), så stänger jag nästan aldrig av datorn, utan bara smäller ihop locket. Det går ju bra för det mesta. Det går sämre ibland. I måndags gick det dåligt när datorn blev svart och jag blev tvungen att starta om hela skiten och det visade sig att de ansökningsdokument jag suttit och jobbat i, hade jag slarvat med att spara (vilket jag tror att jag har bra rutin på att göra hela tiden, men min självbild stämmer visst inte med verkligheten). Så igår fick jag göra stora återskapandet från mänskliga minnet eftersom dataminnet svek. Det gick väl, men ansökan kom ju inte in i tid så klart. Tekniken alltså, så bra den kan vara nästan jämt och emellanåt så himla kass.

Jaja men annars rullar det på. Anar ljuset i administrationstunneln. Var på möte om en svinfin lokal idag och de var så himla trevliga och tillmötesgående så jag tror att det kommer funka faktiskt! Peppar peppar ta i trä. Får jag bara klart med lokalfrågan så kan jag ju börja fokusera på konsten igen. Wow det ser jag fram emot! Fick ju värsta flowinspirationen natten till fredag och vill liksom segla vidare på de idéerna.

Den här skitbra låten tex. Formation. Ska alltså omtolkas till folkmusik och utgå från min situation. Det är ganska skitsvårt, men utmaningar är det som gör jobbet värt. Jag har inget svart arv i rockärmen, inte nån minoritetskamp alls faktiskt. Det enda jag har är ett bondearv. Den kampen är oerhört mycket mindre och mildare såklart, men ändå, en liten kamp. Mot den urbana normen. Att vara bonde ses som nåt förlegat, att värna om landsbygden är totalt ute, inget för den moderna människan, de smarta på landet flyttar till staden och de som blir kvar är inget att hänga i julgran, Sverige är fullt av ”skräpytor” påstår en Stockholmsprofessor. Staden är det självklara för alla, det enda som syns, som hörs, som räknas. Det enda vi behöver… Så nån slags kampsång får man väl hitta på. Ok ladies now let’s get in formation.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: