Återblick: två veckor innan premiär

Håhåjaja.
Så har Folkmusikens Beyoncé haft premiär. Det har varit helt hysteriska veckor fram till föreställning så jag har inte haft nån möjlighet att rapportera här på bloggen, tänker därför att jag gör det lite i efterhand nu när stormen har lagt sig. Man kan se det som nån slags utvärdering med mig själv, en minnesanteckning, eller kanske ett varnande finger.

Tjugo dagar innan premiär visar det sig att regissör/koreograf Tove Sahlin blir tvungen att operera minisken 11/8 (en vecka innan premiär). Och efter det kommer hon måsta vara stilla i soffan/sängen hemma i Bagarmossen minst en vecka. Det vill säga, den här premiärveckan som skulle vara vår högkoncentrerade sista arbetsvecka när vi skulle sammanfoga alla delarna i detta allkonstverk, den kommer behöva ske utan regissörens allvisa blick. En viss panik uppstod förstås, vi försökte först hitta en vikarierande regissör men bestämde sen att lägga om planen på annat vis.

Det var sedan tidigare planerat att jag skulle upp till Stockholm för att först framträda på UngaTurs Paradisofestival i Kärrtorp 6/8 och sedan ses och repa lite med Tove i Skeppsholmsstudion inför premiärveckan. Men i och med att det här nu blev min och Toves sista arbetsperiod tillsammans så fick jag bli kvar i hufvudstaden fem dagar och försöka sätta hela föreställningen på plats (trots att all musik inte var klart, att all kostym inte var klart, att projektionerna inte var klara, att vi inte visste hur ljus och scenrum skulle se ut). Inte helt lätt att arbeta under de förutsättningarna. Att vara stressad för att få saker på plats, att parallellt med att man repar saker på golvet försöka komponera musiken som behövs för att stå på golvet, och att försöka överblicka saker som inte är färdiga och ändå skapa en helhet. Lite av ett omöjligt uppdrag. Och mitt i allt detta kom det också ett jättesorgligt dödsbesked, som inte var direkt kopplad till produktionen men väldigt nära, och som såklart påverkade arbetskapaciteten.

Men vi jobbade på ändå, vi hade en halv föreställning att utgå ifrån kan man säga, fem låtar som vi hade jobbat med under de två arbetsveckorna i maj. Det var också detta som jag valde att framföra på Paradiso, eftersom vi inte hade setts på några månader och eftersom jag kom fram till Stockholm vid lunchtid och work-in-progress-framträdandet skulle vara redan samma kväll. Så på tåget mot Sthlm satt jag och gick igenom gamla repfilmer från i maj och påminde mig om idé och form, samtidigt som jag arbetade vidare med musik och arrangemang. Vi repade detta under eftermiddagen, samt la till en ny låt som jag ville ha med, men den hann vi inte sätta nån form på utan fick fungera som extranummer på slutet, som ett exempel på saker vi jobbar vidare med.

1unefqFöreställningsstarten från framträdandet på Paradiso

Det kändes stressigt att få ihop den här lilla smakprovs-showen på bara några timmar, men som alltid så är det väldigt lärorikt med publikmöten, man får mer ut av det än nånting annat faktiskt, även när man inte känner sig hundra förberedd och inte har full koll. Det blev en fin liten performance med enkel inramning, ganska avspänd, jag pratade en del om projektet och processen från scen, för att försöka beskriva vad vi höll på med och varför, sådär 12 dagar före premiär. Detta mellansnack kändes behövligt i just den situationen, när det är en work-in-progress-visning, för att förklara vad det var de skulle tog del av. Men efteråt blev det också något jag fick positiv feedback kring och som därför faktiskt fick bli kvar in i den riktiga föreställningen. Att inte bara vara diva genom hela showen, utan att också släppa fram den berättande och underhållande folkmusikern. För att se fler sidor av artisten, folkmusikern som går in i divarollen och tvärtom.

Sedan jobbade vi måndag-torsdag med att försöka få klart så mycket som möjligt av föreställningen. Vi byggde en struktur utifrån tematik: kärlekssorg (tvivel, avståndstagande, uppgivenhet, ilska), moderskap (hyllning till mödrarna som gått före, reflektion kring det egna moderskapet), arv (att vara stolt över det man kommer ifrån, sina rötter, sitt ursprung). Och så behöver man tänka klädbyten, när händer dessa, varför, vad händer då istället, vad ger kläderna till det sceniska uttrycket? Vi hann arbeta igenom 80% av föreställningen och kände oss nöjd så långt. Men slutet hängde fortfarande löst när jag lämnade Stockholm torsdag eftermiddag, det fanns ett spår att gå på , det fanns en musikskiss, och en övertygelse att det skulle lösa sig under premiärveckan.

1up3q4
Rep på Skeppsholmsstudion

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: