Återblick: premiärveckan

Fortsätter min lilla resumé här om arbetet fram till premiären av Folkmusikens Beyoncé. Premiärveckan var planerat att vara produktionens lyxvecka, när teamet skulle vara samlat i Malmö och ha sådär härliga dagar och skörda frukterna av allt vårt förarbete. Att våra superhjärnor skulle få sammanstråla och skapa det här magnifika konstverket tillsammans. Men nej det blev inte riktigt en sån där myspys-konstnärlig-process som man hade kunnat hoppas. Av många olika anledningar:

Regissör/koreograf Tove Sahlin var som sagt sängliggandes med inpaketerat ben i Bagarmossen, så det fanns ingen regissör som kunde kräva konstnärligt fokus från mig – vilket jag nog hade behövt. I det här projektet så slits jag mellan alla roller: artist, konstnärlig ledare, kompositör, musikproducent, Qlab-programmerare, teaterproducent, administratör, logistiker, nätverkare, fribiljettsbokning, marknadsförare, ljudtekniker, arbetsledare, ansiktet utåt osv. Det är svårt att prioritera repetition när man har så många olika trådar att hålla i samtidigt, då hade det varit bra med någon som kunde kräva mer konstnärligt fokus. Jag såg till att få nån genomkörare varje dag, men det hade såklart behövts mer än så. Och att dessutom stå utan det yttre ögat som en regissör är, när allt är sådär premiärpanik och skört, det är inte att rekommendera. Visst kunde jag känna att det på ett sätt stärkte mig i att ta egna konstnärliga beslut som jag annars kanske lagt över på Tove, och ibland kunde jag känna att det faktiskt var inspirerande att verkligen vara den konstnärliga chefen i mitt eget projekt. Men när allt är sådär på gränsen och man själv är oerhört splittrad så är det ju ganska svårt att verkligen på allvar gå in i den rollen, för man hinner inte överskåda allt, det blir halvtidsfokus, om ens det. Så lite av en ”yeah I can do it”-känsla som var stärkande, men mest handlade det bara om att bita ihop och klara sig igenom det.

IMG_1940Mycket tid framför datorn med musikmakeri, Qlab-programmering och kommunikation

När jag kom till lokalen måndag morgon så visade det sig att scenen råkade vara dubbelbokad och en annan produktion hade planerat att de kunde repa ostört där i början av veckan. Men vi lyckades hitta nån slags kompromiss, de kunde repa en del i en annan repsal, de kunde flytta sin rekvisitaverkstad ut till foajén och de kunde vara i stora salen när jag inte var där.
Min ljussättare Josefin Hinders hade precis klarat av en annan premiär i Lund veckan innan och arbetar parallellt med en produktion i Växjö, där hon var tvungen att närvara måndag-tisdag, det vill säga ljus- och scenrigg kunde inte komma igång förräns onsdag (två dagar innan premiär). När hon väl kom på plats så tog det förstås tid att få ordning på allt och det var inte förräns på självaste premiärdagen som det visade sig att det krångliga ljusbordet var ännu krångligare än vi tidigare trott, det gick inte att programmera nånting och premiären fick köras på fri hand. Lyckligtvis kunde vi sedan låna ett mer normalfungerande ljusbord från Teater 23 för resterande föreställningar, och när sedan rökmaskinen gav upp så fick vi låna en av Barnens Scen.

IMG_1941Ljussättning: Josefin Hinders riktar ljus på Josefin Torp

Min kostymör (tillika syster) Ida Björs var den enda som kunde hålla sig någorlunda till ursprungsplanen, eller i alla fall till synes. Hon kom ner med tåget till Malmö på måndag eftermiddag och vi hann tillsammans förbereda inför ett work-in-progress-framträdande på Malmöfestivalen på måndagskvällen. Men sen var hon tvungen att lägga en hel del tid på ett annat projekt, hon gör nämligen offentlig utsmyckning till Ljusdals kommunhus som ska invigas 28/8 och var tvungen att arbeta med det parallellt som FMB i början av premiärveckan.

IMG_1932
Ida Björs i kostymfixartagen

Så det var återigen dags för ett publikmöte, jag hade tillsammans med Malmöfestivalen totat ihop en programpunkt som hette Nyfiken på Folkmusikens Beyoncé. När man ändå har premiär samma vecka som Malmös största kulturevenemang så får man ju passa på att synas där också. Som tur var så kom lillebror Mårten och hans tjej Sara med rekvisita och ljusleverans från Stockholm redan måndag eftermiddag så då hade vi lite grejer vi kunde ställa upp i koret i S:t Petri kyrka. Det hjälpte att ge lite känsla av själva showen, i ett gigantiskt vitt kyrkorum utan scenljus och med världens maffigaste akustikt. Lång efterklang passar utmärkt för de långsamma pampiga låtarna, men matchar sämre när det gäller rytmiska finurligheter och snabb text, så det var lite av en utmaning. Jag körde ungefär samma program som på Paradiso, med en del berättande för att ge en bild av projektet. Det var ganska många i publiken, både förbipasserande som slog sig ned, och folk som kom dit för att se just detta, kyrkbänkarna fylldes snart upp.

img_1872.jpgNyfiken på Folkmusikens Beyoncé, S:t Petri kyrka, Malmöfestivalen 2017-08-14

Så man kan säga att premiärveckan började splittrat, både på plats i själva scenrummet och på det mentala planet. Jag hade dessutom flera intervjuer inplanerade, ett besök hos barnmorskan, samt att jag lett allsång på Blå båten under fyra dagar och behövt fokusera på det mitt i allt det andra (sista tillfället var måndag eftermiddag 14/8, strax innan showen i Petrikyrkan). Men att det sakta men säkert började arta sig, både tekniskt, praktiskt och konstnärligt.

Saker som funkade smidigare än väntat:
Jag hade bett Lotta Wenglén om hjälp med att lägga sista handen vid mixarna, just för att det är svårt att hinna vara både kompositör, artist, musikproducent och ljudtekniker samtidigt. Så det var väldigt skönt att få ett utomstående öra som kunde staga upp ljudbilden när man själv känner sig för stressad för att hinna prioritera det fast det så klart är oerhört viktigt i en föreställning som denna. Det kändes tryggt att kunna luta sig mot Lottas mixningserfarenhet och det hjälpte verkligen till att fylla musiken i hela rummet.
Alex Pacheco började leverera fler och fler projektionsfilmer som verkligen gjorde stor skillnad för helheten i föreställningen. Samt en snygg logga.

IMG_1989
Första scenen, med projektor, logga, spegelgolv och thinlights

Min kära vän Josefin Torp gjorde sig ledig torsdag-fredag för att komma ner och hjälpa till med allt möjligt – ärenden på stan, rekvisitafix, kostyminköp, styra upp premiärmingel, ordna med projektor, fläta premiärhåret, bygga gradäng osv. Även brorsan Mårten och Sara kom ner på premiärdagen och kunde avlasta sista-minuten-panik-grejer.
När mina teknikfixarplaner inte gick i lås så hörde Anders Smedenmark från Musik i Syd av sig som en räddande ängel och de gick in och sponsrade både projektorduk och trådlös handmick.
När jag två dagar innan premiär desperat gick ut och frågade lite kompisar om nån kunde tänka sig jobba som körtekniker under föreställning (trycka igång nästa ljud-/video-moment utifrån en Qlab-programmering som jag gjort) så tog min violast-vän Elina Nygren på sig ansvaret. Så himla skönt när folk har möjlighet att kliva in och göra ett jobb bara sådär och det funkar så himla bra.
Min kära sambo Max Tellving kunde filma av sista föreställningen så att det nu finns en riktig dokumentation och det kommer klippas ihop en snygg trailer.
Jag fick dessutom välbehövliga barnvaktserbjudanden från olika håll.
Så mycket hjälp från släkt, vänner och kollegor, det är helt otroligt att folk engagerar sig och ställer upp. Fantastiskt faktiskt. Ingenting av detta hade ju gått att genomföra utan uppbackning. Jag är evigt tacksam.

IMG_1953
Pluggar text in i det sista, backstage under publikinsläpp

Så var det då äntligen dags för premiär, fredag 18 augusti kl 19. Efter att allt som kunde gå fel hade gått fel, och med hjälp av många goda krafter gått rätt igen. Kl 18:15 gjorde jag sista ändringen i musiken innan jag sprang och duschade, klädde på, sminkade, blev flätad, pluggade sista textbitarna. Och sisådär en kvart sent kunde premiärföreställningen gå av stapeln. Inför en väldigt varm och engagerad publik som skrattade, applåderade, tjoade. Som gick med på att jag var Folkmusikens Beyoncé. Och så många kramar och blommor och fina ord efter föreställningen så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Tröttheten gjorde det dock lätt att vara ärlig, ingen falsk blygsamhet kunde uppbringas. Jag har slitit som ett djur för detta. Det här var som att föda barn (eller kanske värre) – förjävligt och fantastiskt. Mången tår och tandagnisslan på vägen fram, särskilt sista veckan, men ack så värt det känns när man får ett sånt totalpositivt gensvar. Folk frågade om det inte var tungt att dansa omkring och hålla energin uppe under föreställningen, i åttonde månaden 90 kg höggravid? Men det är den lättaste sak i världen när man äntligen får utlopp för allt det där slitet och bärs fram av ett enormt publikstöd, det som varit tungt är vägen fram mot premiär. De tre föreställningarna var verkligen bara en fröjd. Särskilt med tanke på det hjärtliga mottagandet från publiken. Hade folk ryckt på axlarna och tyckt det var en dussinföreställning så hade det kanske inte känts värt det. Men den här helgen var en seger.

Tack till Region Skåne, Malmö kulturstöd och Konstnärsnämnden för att ni såg potentialen i min idé. Och tack till alla er som varit med på resan! Nu tar jag det väldigt lugnt i väntan på en bäbis som beräknas dyka upp om fem veckor. Planering pågår för turné 2018, så det här är bara början…

Inför föreställning / sitter i ett blomsterhav / bror och son leker i scenografin / vaggvisa /
slå sönder / drottningen

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: